Magiskolor

Det finns många olika metoder och filosofier i att utföra magi, det här är några av de vanligaste i Uppsala. Beskrivningarna av stilarna är lånade från kapitlet Trolldom i rollspelet Legend, med endast små modifieringar för att ändra på referenser till sådant som inte stämde in på Historicas värld. Vill du ha någon skola som vi inte nämnt, eller grunda en egen, så tala med arrangörerna!

Animism

Animister ser hela naturen och allt därinom som en levande helhet, och att nyckeln till magin är att vara en god del av denna andliga helhet. Genom att lära sig ”känna” med naturens krafter kan magikern låta dem bli en del av sig själv och får på så vis ta del av deras makt och visdom. De är ofta skickliga på trolldryckskonst och sätter stort värde i förmågan att kunna förhandla med naturens osynliga andar.

För att utföra sina trollkonster förstärker animisterna gärna sin enhet med alltet genom att försätta sig i ett transtillstånd. Detta uppnår de med hjälp av extatisk dans, jojk eller annan magisk sång, gärna ackompanjerat av trolltrummor eller andra magiskt helgade musikinstrument. Ofta använder de också avkok på örter, salvor, rökelse, och starka växtdroger och gifter av olika slag, för att förstärka sin trans eller för att överföra magin på andra. Rimmande ramsor och kroppsmålningar och tatueringar är också vanliga hjälpmedel för att gestalta den magiska effekt de vill uppnå.

Klassiska exempel på animister är häxor, druider, schamaner och medicinmän medan mer moderna sådana är utövare av wicca och vodou.

Hermetism

En hermetiker använder sig av tankesätt som är besläktade med gamla tiders vetenskap, “naturfilosofi”, och komplexa ritualer med rötter i religion och astrologi för att förstå och bända magin till sina ändamål. Genom att studera till exempel planeternas rörelser, årstidernas växlingar och metallers egenskaper kan hermetikern beskriva magin i tabeller, diagram, särskilda ord, siffror och symboler. Att studera symbolerna och lära sig orden blir på så vis ett hjälpmedel för att lära sig se naturens dolda system av samband för att på så sätt bygga upp en magisk medvetenhet. Nästan alla hermetiker sysslar med alkemi på något sätt; om inte i form av trollkonsten alkemi så åtminstone i dess filosofiska skepnad, och strävar efter självförbättring med det yttersta målet att nå någon variant av “perfektion” (evigt liv, kosmisk visdom, enhet med Gud, Tao eller dyl).

Hermetikerns ritualer skapar mönster av symboler och cirklar som nästan liknar en sorts magiska maskiner, vilka med stor exakthet leder de vilda krafterna i komplexa banor utformade för att tämja och rikta dem noggrant och effektivt. Sådana symboler kan exempelvis vara astrologiska tecken för planeter och himlakroppar, alkemiska tecken för element och metaller, tarotkort, eller runor och andra magiska alfabet. Det är också vanligt att hermetiker använder speciella språk, som t.ex. latin, arameiska, hebreiska eller enokianska (”änglarnas språk”), för att läsa sina formler.

Klassiska exempel på hermetiker är trollkonstnärer, astrologer och kabbalister medan mer moderna sådana är änglabesvärjare och medlemmar i hemliga ordersällskap.

Neomantism

Neomantin är en modern och relativt nyskapande magisk skola som uppstått av framåtblickande magiker som ser de andra formerna av magi som för snäva och föråldrade, mer upptagna med att bevara traditioner än att utforska det okända. Anhängare av denna stil ser den vilda kreativiteten och skaparkraften som magins kärna, och föredrar att experimentera med nya sätt att använda magi framför att specialisera sig inom en av de föråldrade skolorna. Neomantiker är därför lika ofta inspirerade av science fiction, modern kvantfysik och kaosteori som av urgamla myter och ockulta traditioner. Neomantiker har också, till skillnad från många andra magiker, välkomnat den moderna teknologin och använder den ofta som fokus i sin magi. De kan exempelvis uppväcka sin dators slumrande ande för att samtala om dess problem när operativsystemet kraschar, eller besvärja sitt ärvda fickur för att skapa ett instrument för att mäta magiska urladdningar. 

Neomantiker älskar att uppfinna nya sätt att kasta trollkonster på, och tycker särskilt om att blanda sin magi med såväl gammal som ny teknologi. Exempelvis används ofta datorer och mobiltelefoner för att sända magiska symboler eller spela upp mantran och trolldomsramsor. Det är inte ovanligt att neomantiker skapar magiska sigill genom att använda tecken och begrepp lånade från naturvetenskapliga teorier, för att frammana en magisk effekt med hjälp av kvantfysiska och kaosteoretiska ekvationer med mera. Det händer också att neomantiker konstruerar sina trollkonster i form av musik, och utför sina största ritualer i form av enorma fester. Trots deras skaparglädje, eller kanske just för att den härstammar i deras egna kreativa estetik, så går det ofta att utröna vilken neomantiker som gjort ett föremål genom att studera det noggrant. Vissa inkorporerar gärna kretskort, elektricitet och modern fysik medan andra ser urverk, ånga och mekaniska attrapper som sin inspirations muser.

Som ett uttryck för sin lekfulla skaparlust, eller för deras nästintill outhärdliga behov att förklara sig själva unika, hittar många neomantiker på nya ord för att beskriva vad de håller på med. Några exempel på sådana påhitt är kaosmagi, teknomagi, psionism, psybermagi, neuromanti, matemagi och kvantaumaturgi.

Svartkonst

Ordet ”svartkonst” är från början ett skällsord skapat av rädda människor som gärna avfärdar allt de inte kan förstå som ont och farligt, och har under flera perioder i historien använts av de styrande skikten som en bred nedsättande term för alla former av magi. Enligt dem själva är svartkonstnärer alla de magiker som inte låter sin kulturs förutfattade meningar om ”vackert” och ”fult”, ”ont” och ”gott” eller andra löst grundade fördomar och normer begränsa dem i sitt sökande efter sanning, utveckling, inflytande och självförverkligande. Själva använder de hellre namnet ”Den Vänstra Handens Väg”, en beteckning som står för strävan att se universum som en helhet där man accepterar destruktiva, negativa och demoniska företeelser som nödvändiga för att få makt över existensens innersta väsen. Svartkonstnärer kommer egentligen från alla kulturer och alla magiska traditioner, och kan vid första anblick tyckas vara en splittrad skara – men de har alla gemensamt att de inte är rädda för att spränga barriärer, bryta mot konventioner och strunta i socialt konstruerade hinder. En svartkonstnär kan börja sin bana som hermetisk lärling, vidga sin magiska förståelse genom att gå i lära hos en vodunmästare, och utvecklas vidare genom studier av uråldriga grekiska texter av bacchus-prästinnor för att sen ägna sig åt djupa samtal med likasinnade. Den typiske svartkonstnären är nyfiken, vetgirig och ambitiös, har alltid ett öppet sinne, och använder alla medel till sitt förfarande att uppnå sina personliga mål.

Svartkonstnärens verktyg och metoder är rika i omfång och variation, och kan utgöras av i princip vad som helst som andra magiker använder. I tillägg till dessa är dock svartkonstnären inte rädd för att använda ”förbjudna” skrifter, ”demoniska” ritualer och metoder som av de flesta andra betraktas som ”osmakliga” eller ”motbjudande”, såsom blodsoffer, sexuella riter och bruk av döda människors kvarlevor. Dessutom så går de ofta den kortare vägen till att nå ett mål genom att öka offret för att istället kunna minska på närheten till det som ska påverkas. En helt klart etiskt tvivelaktig metod, men det bekommer inte svartkonstnären nämnvärt.